Bönderna

Det är alltid lika roligt att åka och besöka gårdarna som äger mejeriet och levererar mjölken till våra ostar. I härligt krispigt höstväder, längs grusvägar med blommande solrosor och försiktigt skiftande färger parkerar vi nu framför Gudmundstorps ena ladugård.

Thobbe och Jonas är kusinerna som varit vänner sen de var barn och det fortsätter. Inte en dag har de varit osams sen de tog över gården efter sina pappor (som var bröder) och blev sjätte generationen på Gudmundstorp.

– Det är skönt att ha varandra att bolla och dela ansvar med, säger Jonas när vi sätter oss i samlingsrummet för en fika. Här har man utsikt över gårdens mjölkkor som verkar ta dagen med ro. Många mular njuter av det välfyllda foderbordet medan en del kossor vilar, någon dricker vatten och andra verkar fundera på sitt nästa drag …

– 1999 köpte vi gården och tog över driften 2001, berättar Thobbe.

– Innan jobbade jag som snickare och Jonas som reparatör på ett sågverk. Så även om vi är uppvuxna med det här tvåfamiljsjordbruket känns det bra att ha en annan bakgrund att falla tillbaka på, tycker Thobbe, som precis som Jonas självklart har nytta av sina kunskaper i det dagliga arbetet.

– När vi började hade vi 50 mjölkkor och nu har vi 210. Hela gården var då på 117 ha med skog och nu har vi ungefär 350 ha med skog, förklarar Thobbe.

Jonas berättar vidare att de har byggt ett antal nya ladugårdar, byggnader och inte minst en biogasanläggning under åren och nu har de kommit i mål på byggfronten.

– Nu har vi en enhet. Det är ont om areal i området men efter att vi fått tag på mark har vi kunnat plocka hem djuren vi haft på kvighotell och har nu 210 årskor och lika många ungdjur som vi kontrollerar själva.

Planen framåt är att fortsätta trimma och förbättra produktionen.

– Foder, djurhälsa, avelsarbete, fertilitet och hållbarhet - management i ladugården - jobbar vi mycket med för att få ett ännu bättre resultat, förklarar Thobbe.

Kusinerna tycker de kompletterar varandra bra men att de har lite olika personligheter. Thobbe är en idéspruta och tänker gärna utanför boxen (på en favoritskylt står det: Be resonable, do it my way) medan Jonas är lite lugnare och kanske behöver fundera ett varv extra. Båda två tycker om att jobba i skogen och är nyfikna, arbetsamma och pålitliga. Jonas tycker han är dålig på papper och ekonomi och kanske lite för mycket ja-sägare. Thobbe tycker han kan bli bättre på att strukturera rent generellt och att till exempel ha uppföljningssamtal med personalen

– Ambitionen är att bli bättre på allt, det finns mängder, säger Jonas.

– Vi ser möjligheter och lösningar både i det lilla och i det stora, fortsätter Thobbe.

Tiden rinner iväg och arbetet på gården väntar men innan vi lämnar måste vi ju få veta lite om deras drömmar.

– Att köra lastbil igen, särskilt timmerbil, säger Thobbe ganska snabbt.

– Då får jag det optimala, doften av skog och lastbil, eller köra grädden till Falkenberg för mejeriet, det funkar också, skrattar han.

– Jag kommer nog att resa någonstans, ler Jonas.

– Så går snacket nu i varje fall, bara det är sol och varmt, vore gott att åka utomlands i 14 dagar och sedan åka hem igen, avslutar han, fortfarande med ett smajl på läpparna.

Biogas förenar nytta med nytta

I maj 2023 startade Gudmundstorp upp sin biogasanläggning. Thobbe berättar här lite mer om satsningen:

­– Självklart har vi gjort det för miljöns skull men också för att vi ska kunna vara självförsörjande på el. Det är ett genialiskt koncept för du utvinner någonting och får en bättre restprodukt. I runda tal har vår gård sänkt klimatpåverkan med 15-25 procent. Kanske inte låter så mycket men det är gigantiska siffror om man jämför med industrin, om den skulle göra motsvarande tjugoprocentiga sänkningar, menar Thobbe.

Enkelt förklarat så hamnar all gödsel från gården i en matningsbrunn där den sedan pumpas in i en rötkammare och värms upp till 40 grader.

– I vårt fall pumpas det in 1200 liter och ut 1200 liter gödsel per timme, säger Thobbe.

Gödseln blir kvar i rötkammaren i cirka 33 dygn och det är under den här tiden som bland annat metangas bildas. Gasen driver sedan en motor som i sin tur driver en generator som producerar el. När första rötningsprocessen är klar går gödseln vidare till en efterrötningskammare där det sista av metangasen tas tillvara innan gödseln hamnar på ett slutlager för att sedan hämtas och köras ut på vallarna.

– Den här restprodukten har en ökad halt av lättlösligt kväve som är det som sätter i gång gräset. Gödseln blir också lättare att hantera i brunnen, sprida på åkern och den luktar mindre. Det finns inga nackdelar med biogas som jag ser det, möjligtvis dagens elpris, skrattar Thobbe.

Av all gödsel som pumpas in i Gudmundstorps anläggning går en tredjedel till att värma upp själva anläggningen, en tredjedel blir el (överskottet säljs) och en tredjedel blir överskottsvärme. Thobbe berättar att på grisgårdar brukar man använda överskottsvärmen till att exempelvis värma upp stallarna, andra använder den till att värma upp vatten men att de själva håller på att försöka hitta en bra lösning som fungerar på Gudmundstorp.

– Biogasen har ytterligare en fördel mot andra energislag, anser Thobbe

– Vi har 24/7-produktion här och vi är inte väderberoende. Processen tuffar på oavsett om det regnar, är vindstilla eller om solen skiner, vinn-vinn kan man säga, avslutar han.

Den blågula vimpeln vajar förstrött i den ljumma försommarvinden och fågelkvittret följer oss in i den välskötta trädgården, längs en blommande rabatt där fantastiska pioner talar om att här trivs vi …

Vi är hos Anders på Klackholmen, en gård där han är uppvuxen och som varit i familjens ägo sedan hans pappas farfars far kom hit i mitten av 1700-talet.

− Jag är dålig på släktskap men jag är sjätte generationen, så långt vet jag, säger Anders när vi slår oss ner framför det gula trähuset med vita knutar som byggdes i slutet av 1800-talet.

Klackholmen förbereder för att köra in gräs åt sina 28 mjölkkor plus rekryteringskvigor men ingen skörd utan att först ta reda på vad som sägs i väderappen, numera varenda bondes följeslagare.

− När jag var barn fick man minsann hålla tyst när det var väderrapport på radion, för du milde tid vad pappa blev arg om jag råkade säga någonting under tiden och han inte hörde vad de sa, då fick man sina fiskar varma, skrattar Anders och fortsätter:

− Jag har alltid hjälpt till på gården och hade den ihop med pappa i fem, sex år tills 1981 då jag köpte och tog över alltihop.

Vi undrar om det är skillnad att driva ett jordbruk idag än var det var när han växte upp.

− Vi behöver inte gå så långt tillbaka när man alltid var fler och alla var till exempel engagerade när det skulle köras hö. Både jag och min syster, vi var kanske inte mer än tio år, körde traktorn på åkrarna och hade två personer i vagnen som tog emot löshöet. Vi fick oftast skäll för att vi körde för fort så att dom inte hann med. Anders ler åt minnet.

− Man hade fler att prata med så rent socialt var det bättre men det är ju klart att jag inte längtar efter att köra ut gödseln med kärra, även om det alltid var spännande att köra ut på plankan, missade man att tag i det där stödet så åkte kärran all världens väg.

Tornsvalor sveper över oss och gården i sällskap av sitt karakteristiska läte och bekräftar att nu är sommaren här på riktigt. Inger, Anders sambo, dukar fram glass, kakor och gott kaffe som vi njuter av. Bland Anders intressen utöver gården står gamla motorcyklar högt på listan och sen gillar han att sjunga och är med i en kör. Själv tycker han att han kunde bli bättre på att säga nej men tålamod har han.

− Är ju inte bra att vara otålig i det här jobbet. Då skulle man klättra på väggarna när allting är slaget och färdigt för att köra och det börjar regna.

I vanliga fall brukar det inte vara så mycket tid över så här års men ibland kan det råka bli en timme och då kan den fyllas med korsord eller surfande på nätet.

− Jag kanske är lite av en drömmare, fast många saker jag tittar på köper jag dessbättre inte, säger Anders med glimten i ögat.

Drömmare eller inte så får vi känslan av att Anders står stadigt där han är. En av hans styrkor är att inse sina begränsningar även om det kan vara svårt att acceptera. Nyfikenhet och uthållighet är andra typiska Andersdrag ihop med noggrannhet.

− Men inte på skrivbordet, poängterar han.

− Fast i ladugården och på gården där vill jag ha ordning.

Och ordning är det. Vad är bäst med jobbet?

− Många säger att man är fri men det är en sanning med modifikation, men att se saker och ting utvecklas är positivt, tycker jag, när man exempelvis har sått och ser att det växer och blir bra och när djuren lever upp till mina förväntningar.

Något som Anders mjölkkor definitivt verkar göra. Mejeriets ”Bästa Mjölken-priset” har han bara missat någon gång under alla år som leverantör till Gäsene. När vi går ut i hagen för att ta lite bilder märker man direkt att korna gillar sin husse.

− Det är alltid spännande när man går och väntar på att en ko som mjölkar bra ska kalva, och blir det då en kviga blir man extra glad.

Anders berättar att han nyligen fick en kvigkalv som blir fjärde generationen och bara är några månader gammal i skrivandets stund.

− Alla fyra finns kvar i besättningen och det har faktiskt aldrig hänt förr och det känns extra speciellt eftersom mamman, precis som kalvens mormor och mormors mor varit så otroligt duktiga på att mjölka. Vid en tidpunkt mjölkade mamman 45-50 liter i sex månader, berättar Anders och säger att annars ligger genomsnittet på cirka 11 000 kilo mjölk per ko och år.

Det har blivit dags att lämna välskötta Klackholmen och vi gör det i samma anda som när vi kom, omringade av fågelkvitter, värmande solsken och doften av vackra pioner …

Femtio nyanser av grönt. Minst, följer oss längs vägen till Tommy på Tunarp. Och blommor, stora som små i all sorts färger då försommaren visar sig från sin allra bästa sida.

Gårdens två hundar säger hej innan de lägger sig i solstrimmorna som vilar på golvet i det hemtrevliga, inglasade uterummet. Tommy berättar att han driver gården själv sedan han, som femte generation, tog över efter sin pappa och mamma 2012.

–  Det är jag, farsan, farmor, farmors mor och hennes far så fem generationer säkert, kanske fler. Min ena brorsa har tjurar men lillbrorsan har inga djur. Vi alla hjälps förstås åt när det behövs och jag och brorsan har en del grejor ihop, förklarar Tommy.

Även övriga familjen hugger in vid behov annars jobbar fru Linda som lärare i spanska och engelska. Sonen Willy jobbar på Fröstorp, en av de andra gäsenegårdarna, och dottern Sanna har ett år kvar på naturbruksskolan i Uddetorp. Kommer de att bli sjätte generationen så småningom?

–  Jag hoppas det, men det vet vi inte än, får se vad som händer. Men det vore roligt när gården funnits så pass länge i familjen, tycker Tommy.

Innan han vet vad barnen kommer att bestämma sig för i framtiden får en eventuell utbyggnad vänta.

–  Finns ingen anledning för mig att utöka i nuläget. Jag har mina 40 kor och är nöjd med det.

En vanlig dag för Tommy börjar runt klockan fem då han går ut och mjölkar. Det tar runt 1,5 timme per gång och han mjölkar två gånger om dagen. Varannan dag kommer mejeriets mjölkbil och hämtar.

–  Vid halv åtta – åtta, blir det frukost och sen rullar det på med vad som behöver göras. I dagarna har sådden blivit klar, stängslen fixats och djuren släppts på bete. Sedan ska alla maskiner och saker som har med grässkörden ses över då vi hoppas kunna börja köra till helgen, berättar Tommy. 

Det han värderar mest med jobbet är friheten och livsstilen. Korna bestämmer så klart men i jakttider kan han till exempel gå ut och jaga efter mjölkningen och sedan jobba hårdare andra dagar. Telefonen ringer. Det kommer snart en leverans med ett ensileringsmedel som ska sprutas in i balarna när de pressas och som bland annat hämmar sporerna. Får man in för mycket sporer i mjölken kan man inte använda den för att göra ost.

– En stor utmaning är att få korna att mjölka så bra som möjligt, här spelar fodret en stor roll, förstås, men även avelsarbetet, menar Tommy, som lyckats väldigt bra med sin mjölk. Flera år i rad har han nu vunnit ”Bästa Mjölken-priset” som mejeriet delar ut till sina bönder som levererar mjölk som uppfyller de kriterier som krävs för att få just det priset.

Kaffe och fikabröd dukas fram och fönster öppnas då vårsommarvärmen fyller rummet. När Tommy ska beskriva sig själv med tre ord säger han:

– Jag är nog rätt snäll ändå, tror jag, jag gillar att jobba och hålla på och … nä, vad svåra frågor du ställer, skrattar han.

Trivs gör han när det är soligt och fint och grillat kött med potatisgratäng ihop med en kall öl hör till favoriträtterna. Hos kossorna finns det också favoriter.

– Jag har ju inte så många så jag känner alla och vissa fastnar men ju lite mer för, så klart. Man lär känna deras beteenden och hur de funkar, det är något visst med det, tycker jag.

Dagens kor på gården är fortfarande släkt med de som fanns med från början. Sköna, Rocka, Maja och Stansa är namn som även denna soliga dag betar färsk grönt gräs under en knallblå himmel och gärna låter sig fotas.

– Sen blir det många ”stansor” för de har väl mjölkat bra hela tiden, förklarar Tommy.

– En del härstammar från när farsans mormor hade det. Farsan avlade ju vidare och det gjorde ju farmor och farfar med. Vi har aldrig bytt ut och aldrig köpt något vidare med kor och jag vet inte att farmor köpte in några heller. Sen hade de ju inte så många i början då det skulle finnas plats för hästar och grisar också, berättar Tommy, som kommer att fortsätta bruka sin mark och njuta av djuren, gården och livsstilen så länge han tycker det är roligt.

– När jag var liten var det mjölkgårdar överallt här omkring. Här nere är det bara jag kvar nu.

Den härliga utsikten breder ut sig i eftermiddagssolen och förutom bakgrundsljud från ladugården och duvornas klappande vingslag över taken känns allt väldigt stilla. Kanske lugnet före stormen för senare i veckan kommer Herrljunga kommuns alla åttondeklassare på besök till Jörgen på Jonagården.

– Jag jobbar mycket med LRF och har haft den här ”Gröna Näringens Dag” i ungefär 12 år nu. Jag tror att det är väldigt viktigt att ungdomarna får lära sig om var maten kommer ifrån, att det är viktigt att äta svenskt och att man bygger ett förtroende för allt det där. Sedan är det roligt att se dom rynka på näsan, dom tycker det är bedrövligt att behöva komma hit, skrattar Jörgen som brinner för att informera om hur det är att vara bonde. Ett jobb som kräver att man har många bollar i luften och är flexibel. Jörgen sitter även i Gäsene Mejeris styrelse.

– Jag visste ingenting vid första mötet men nu har jag varit med i snart 17 år och har lärt mig väldigt mycket. Det är spännande och man utvecklas även som människa när man tar sådana här uppdrag, så det är jag faktiskt lite stolt över att jag är med där, säger han och lutar sig tillbaka. Man får känslan av att det är en lugn person som sitter där men själv beskriver han sig som fruktansvärt rastlös och ostrukturerad.

– Det är rätt så rörigt ibland, säger han med glimten i ögat.

– Jag tänker på mycket saker själv, så tror jag kanske att andra också vet om dessa. Fast klockan 10 varje dag, när vi träffas och dricker kaffe, brukar vi prata igenom vad som händer under dagen och vad som behöver köpas hem och så vidare. Det är en viktig stund för utan vår duktiga personal hade inte allt rullat på lika smidigt. Visserligen pratar vi även mycket skit men behöver på det här viset inte ha en massa möten med team building och så, utan det här är ett bra system för oss.

Ödmjukhet känns som ett passande ord om man ska rama in vårt samtal med Jörgen, som har som mål att någon ska kunna ta över gården en dag. Kanske döttrarna?

– Det vet jag inte, den stora går ju på lantbruksskola i varje fall, så vi får se. Inte lätt att veta vad dom vill.

Att åka iväg med husvagnen tycker hela familjen är fantastiskt roligt men det finns ”ett litet krav”.

– Det måste finnas folk. Vi åker lite var som helst bara det finns folk. Jag vill gärna se havet också. Snart ska vi även åka till Polen och besöka Auschwitz med döttrarna, för jag tänkte att de ska få se lite elände också. Sedan har jag tagit upp skidåkning igen efter 20 år. Tycker det är roligt. Vi har varit mycket i Sälen. Det är ju så många danskar där så man känner ju sig som Stenmark, berättar han och ler.

Jörgens jaktintresse har minskat med åren men ett nybyggt kylrum finns på gården så att det som jagas kan tas om hand ordentligt. Han läser gärna deckare och kör den ”gamla modellen” och tittar på program när de sänds på själva teven. På frågan om att få träffa vem som helst i hela världen och bara ställa en fråga till den personen, blir det tyst en kort stund innan han svarar:

– Nej jag vet inte, kanske Kungen, han har ju ett gediget lantbruksintresse, men jag vet inte om det skulle ge så mycket. Om jag ska tänka stort så kanske presidenten i Ukraina, då skulle jag fråga ”hur orkar du?”.

Det har blivit dags att släppa iväg Jörgen till sina sysslor igen men innan vi går undrar vi vad han tror han gör om fem år?

– Om jag får vara frisk och kry håller jag nog på med detta.

Ljumma höstvindar och råmande kalvars nyfikna blickar möter oss när vi kliver ur bilen på Hägdene Gård. Idag är det Tobias, eller Kjellsson som han oftast kallas, som äger och driver gården som hans farfar och pappa gjorde innan honom. Kaffet står på och vi slår oss ner för en pratstund.

– Jag vill driva ett modernt jordbruk, att man inte behöver jobba hela tiden utan kan gå hem vid femtiden, fast under säsong blir det ju längre dagar så klart, säger Tobias och häller upp kaffe. Han berättar att de har inga delade pass i ladugården utan skötseln sker mellan 7-16 och att allt foder körs in samtidigt. Under natten knuffar sedan en robot intill maten så att djuren alltid har foder. Djurvälfärd är ett av Tobias ledord ihop med arbetsglädje och lönsamhet. Och just ekonomi är ett av hans intressen som även sträcker sig utanför arbetet. På frågan om vem han helst skulle vilja bjuda på middag (av vem som helst i världen) svarar han Warren Buffett, en amerikansk investerare och affärsman.

– Ekonomi är kul och jag skulle be honom tipsa mig om investeringar och företagande. Jag gillar att följa marknaden som till exempel priser på gödsel och foder, både för jobbet men också som intresse, berättar Tobias som då självklart har bland annat börspodden i hörlurarna. Radiokorrespondenterna och Sveriges Radios nyhetsapp är andra som håller honom sällskap under arbetstimmarna. Precis som SMHI:s app. Vad har du för relation till vädret egentligen?

– Man är i varje fall glad nu, när man kan sluta kolla på SMHI hela tiden. Annars, om vi är i dom perioderna, så är det den första appen jag kollar på morgonen, och den sista på kvällen. Jag vet tiderna de lägger in nya prognoser, skrattar Tobias som på frågan om vädret är en utmaning svarar:

– Ja, det är en av de största för det här är ju en verksamhet som håller på årets alla dagar – dygnet runt – och det är mycket att hinna med när det är säsong. Man får ha lite tålamod liksom. Jag börjar väl lära mig det. Man får jobba på andra sätt som att exempelvis ha lite mer foderlager så att det finns tillräckligt ifall det blir ett dåligt år.

Nya projekt och drömmar snurrar hela tiden i Tobias huvud men saker får ta sin tid och smältas lite.

– Drömmarna hänger ihop med att jag gillar att tjäna pengar och att ha kul. Jag vill att djuren ska ha det så bra som möjligt men jag vill också kunna hänga med i livet vid sidan av gården, förklarar han. På fritiden är det familjen som gäller, kanske lite träning men inte som tidigare då paddel och fotboll var en del i vardagen.

– Den tiden har glidit undan lite nu fast planen är att vara med på gymix på måndagskvällar, ler Tobias som även gjort ”klassikern” ett år. Själv beskriver han sig som driven och positiv.

– Optimist enligt min fru Elin, eller snarare tidsoptimist deluxe, säger Tobias återigen med ett leende. Och enligt Karl, en av gårdens anställda är Tobias alltid på bra humör. En styrka ihop med att han även är envis. Och påläst.

– Jag snappar upp mycket och har fakta bakom mig men har inget behov av att synas och höras mest. Fast jag vågar säga vad jag tycker.

Om du inte drev ett jordbruk, vad skulle du göra då?

– Ja, det är en fråga jag faktiskt inte har något svar på.

Vallarna är slagna och hagarna tomma längs vägen som leder fram till Götestorps gård. Det är rått och ruggigt och en mjuk gråskala med inslag av lite färg här och där lägger sig över landskapet.

Men vad gör det, för nu sitter vi i Andreas varma, ljusa kök och dricker en kopp snabbkaffe.

– Vill ni ha mjölk? Själv dricker jag inte kaffe eller te, men mjölk, säger Andreas och ler. Han och hans två år äldre bror Mattias är fjärde generationen på Götestorp som de tog över 2008. Att de skulle göra det var en självklarhet.

– Jag började jobba här efter gymnasiet och Mattias redan efter nian, berättar han och trycker bort ringsignalen, som inte skulle bli den sista.

– Det ringer hela tiden, på gott och ont. Det blir visserligen effektivare och inte samma överhäng nu när man kan lösa saker under dagen och när de händer. Jag minns när farsan kom in efter ladugården och var tvungen att sitta i telefon hela kvällen för att ordna allt som behövde göras. Det var en annan typ av lantbruk då, menar Andreas som började med mobil när den första mjölkroboten sattes in 2002.

– Jag tror vi hade robot nummer 197 eller något sådant i världen från DeLaval. Vi var tidiga i svängen men 2012 gick vi över till mjölkkarusell för det blev ett litet påhäng när man hade robot. Larmet gick ofta på natten och de sista åren vaknade jag till ordentligt och kunde inte somna om som jag kunde tidigare. Men idag är tekniken mycket bättre så det kanske blir en robot igen, var sak har sin tid, säger Andreas, som bor en bit från gården, precis som Mattias och även föräldrarna numera, fast pappa Ernst är fortfarande aktiv och först i ladugården på morgonen. Hur var det att växa upp på en gård?

–  Ja du, det var nog ganska traditionellt. Jag tror att man på den tiden var mer som bondbarn och levde i jordbruket och var i ladugården på ett annat sätt. Det här med djuröga till exempel, det är ju inget du lär dig från en skolbok utan du får vara rätt mycket med djuren, man fick det mer med modersmjölken än vad man kanske får idag, tror jag.

Vad som skiljer Götestorp åt mot andra gårdar är att här går tjurar ihop med kvigor och kor i olika grupper.

– Insemination är vanligt hos de flesta men vi tycker det funkar bäst den naturliga vägen. Det finns stora fördelar att ha tjur, mindre arbete för oss och hög dräktighet. Jag kan även inseminera men vi har nästan alltid haft tjurar, förklarar han.

Bröderna kommer bra överens och Andreas tror det beror på att de har så olika intressen. På gården är det han som har hand om djuren och Mattias maskinerna. Fritid, finns det?

– Jag har min familj och Mattias sin. Det blir mycket med barnen och deras aktiviteter och jag är också engagerad i kyrkan, säger han. Andreas sitter även i mejeriets styrelse men inte Mattias, det är inte hans grej. Hans intressen ligger mer åt bilar och maskiner, när det hinns med, hans familj är stor. När Andreas ska beskriva sin bror med tre ord blir det tyst en liten stund innan han svarar - lugn, arbetsam och pålitlig. Sig själv beskriver han som företagsam, mångsidig och en ja-sägare som hellre funderar på lösningar än på problem. Det han brinner för är familjen, företaget och församlingen. Telefonen ringer igen. Två stressade kvigor är på vift. Andreas känner att han behöver avsluta men innan han rusar iväg får vi veta när han trivs som bäst som bonde:

– När jag tittar till djuren i hagarna, solen skiner och jag kan sätta mig på en sten och njuta.

Idag lyser solen med sin frånvaro och ett par rymlingar ska fångas in …

Solen tinar upp landskapet kring Fröstorps gård. Himlen är klarblå och träden skiftar färg medan vallarna fortfarande vilar gröna under den silvriga morgonfrosten.

Kjell-Åke var bara 12 år när han började mjölka korna efter skolan.

–  I början kombinerade farsan bondelivet med att köra lastbil och morsan jobbade extra som hemsömmerska. Det var först när farsan köpte den här gården som han blev bonde på heltid samtidigt som morsan fortsatte att sy lite hemma, berättar Kjell-Åke.

– Själv trivdes jag aldrig i skolan, tyckte det var så kul att vara hemma och sprang och gömde mig när morsan skulle ha iväg mig, skrattar han. För Kjell-Åke har det aldrig funnits något annat än lantbruk och djuren har alltid varit hans stora drivkraft.

– Jag började med lite hönor, kalkoner och kaniner, sen hade jag nån häst och när jag var med i 4H skulle man ha ett 4H-företag så då köpte jag min första gödkalv av farsan och morsan och kläckte kycklingar. Så jag började som företagare ganska tidigt.

Kjell-Åke berättar att han har lite blandade känslor när det gäller det stora lantbruket vs det traditionella familjejordbruket.

– Det finns charm i båda två men jag brinner för utveckling. Jag började 1990 med 45 kor och har ökat undan för undan. Du måste ha tillväxt i det du gör annars stannar du ju upp och går bakåt, menar Kjell-Åke, som tillsammans med sin fru Carin driver gården. Sonen Emil är också delägare och tar hand om stora delar. Tanken är att han ska ta över hela gården i framtiden, annars ska den gå att sälja vidare.

– Det är ju inget vanligt lantbruk vi driver utan ett företag och Fröstorps Mjölk är bara ett av bolagen ihop med köttproduktion och snart även biogas. Vi blir då självförsörjande på el och kommer även att kunna sälja överskottet, säger Kjell-Åke som utöver lantbruket också är Gäsene Mejeris styrelseordförande.

– Det är ett förtroendeuppdrag jag haft i snart 18 år och som gett mig många roliga upplevelser. Det är som grädde på moset att få komma ut och träffa likasinnade från olika delar av Sverige.

Drömmen är att kunna unna sig lite mer semester och att resa framöver.

– Jag skulle gärna åka och kolla på kor i USA men jag gillar inte att flyga fast får väl upp i den där burken igen, skrattar han. På frågan om vad som driver honom svarar Kjell-Åke att han hela tiden försöker att bli bättre och att se möjligheter.

– Jag är optimistisk och försöker vara en entreprenör så mycket som möjligt, sedan får man inte gnälla, det ligger mig inte för, det är ingen som har tvingat mig att hålla på med det här.

Kjell-Åke berättar också att han hela tiden håller sig uppdaterad, bland annat genom tidskrifterna Husdjur, Land och ATL. Han tycker han kan bli bättre på att kommunicera med sin personal och på att använda datorn. Han upplever själv att han har ett bra öga för djur, är tävlingsmänniska och enveten.

– Man kan inte driva ett jordbruk i det här formatet på halvfart då är man farligt ute, vi satsar ju hela vårt liv och vår ekonomi, allt är sammanknutet, förklarar han.

Idag bor Kjell-Åke och Carin en kort bit från gården och har ”startat om” med lite hönor och har precis köpt två ardennerhästar som Kjell-Åke hoppas kunna köra med i skogen.

– En riktig utmaning, säger Carin och tillägger:

– Ska man trappa ner någon gång i framtiden behöver man ju ha lite annan fritid. Som vi har det nu är ju detta våran hobby, vårat jobb och vårat liv.

Mjölk, kakor och kaffe står på bordet och Jax, som bara har varit anställd några månader på Sörgården, kryper halvvägs upp i Linneas knä. Det märks att dom redan tycker mycket om varandra. Det sprider sig en varm och välkomnande stämning i fikarummet.

– Det är lite jobb att få ordning på honom men väl där så blir han en bra hjälp som sparar oss tid när vi ska flytta djuren mellan olika beten, berättar Linnea som tillsammans med sin bror David driver gården. Här jobbar även Davids fru Anna och ovan nämnda border collie Jax. Även syskonens föräldrar och Johan, Linneas man, finns till hands när det behövs extrahjälp. En gjuten lagkänsla som bygger på att man litar på varandra och att var och en sköter sitt utvecklar verksamheten i en takt som alla trivs med.

– Det finns klart många lättare sätt att få ihop till sitt levebröd kan man ju inse, men kanske inte lika kul, menar David.

– Det som är bäst är att vi kan göra det som en familj, att vi inte är osams utan tycker att det är väldigt roligt. Vi bara löser det, säger Linnea och Anna nickar i samförstånd. Det är hon och Linnea som har hand om djuren medan David bland annat kör i skogen på uppdrag av andra. Han förbereder också växtodlingsplanen och ser till att gården är bra med inför kommande år med diverse inköp som måste göras.

– Det är stora prissvängningar, hamnar man rätt med inköpen kan man spara två till tre årslöner, blir det fel kan man förlora det istället. Så man måste bevaka det hela tiden, förklarar han. Att det går upp och ner är inget som bekymrar Sörgårdsgänget.

– Man vet ju att det är lite motigare ibland men det brukar alltid bli bättre. Det är jobbigast när det är något med djuren, då sover jag inte, säger Linnea, som dom andra tycker är den som är lite mer fundersam av dom tre. Lång stubin och bra tålamod är andra Linneadrag.

– Och så är du alltid glad och duktig med djuren, påpekar Anna, som ”styr upp” dagarna då hennes starka sidor är att strukturera, planera och se till att allt blir gjort. När det gäller djuren jobbar teamet gärna förebyggande vilket dom kan göra ännu mer sedan de byggde lösdrift och började med mjölkrobot.

– Roboten snappar tidigt upp saker vilket ger oss möjlighet att agera snabbt plus att vi får mer tid med djuren, lära känna individerna lite mer och se hur dom exempelvis rör sig. Och genom att justera smågrejor mår dom ännu bättre, berättar Linnea. Exempel på detta kan vara att hålla rent i vattenkaren, att ha det rent och mjukt i båsen, se till att spalten är ren och att bada klövarna. Ingen dag är den andra lik på en gård och vissa egenskaper som att vara stresstålig är en tillgång. Det är David, det tycker han själv och de andra håller med.

– Sen är du väldigt pedagogisk och bra på att förklara hur saker fungerar, även över telefon, tycker Anna som träffade sin man på naturbruksskolan och blev en del av gården 2008. På fritiden håller Linnea och Anna på med sina hästar vilka de också ibland vallar korna med.

– Det blir inte så mycket aktiv vallning för min del just nu med två små barn, säger Linnea. Lite kuriosa är att hon tidigare spelade klarinett, bas och saxofon. Instrumenten finns kvar men att spela saxofon mer än på julafton känns just nu väldigt långt borta.

– Kan ju hända att jag börjar igen om barnen blir sugna när de blir äldre, man ska aldrig säga aldrig, ler hon. När det gäller att koppla av gör Anna det på gymmet eller på hästryggen. För David är det att åka till skogen en lördag, sitta i skogsmaskinen och lyssna på en ljudbok där Ewert Truut löser ett fall, eller njuta av fågelsången i en solig glänta under frukostpausen. Linnea, som skulle vilja ut och vandra mer, rensar även hjärnan med löpträning. Men först av allt kommer alltid djuren och gården. Familjen är synkad – dom gör det här tillsammans.    

Vi lämnar den grå morgonen utanför och kliver in i personalrummet på Gate gård. Genom de stora innerfönstren kan man titta ut över lösdriften där det äts, vilas och idisslas, någon tar en liten promenad. Det ser lugnt och skönt ut.

– Annat var det i lördags, då slutade två mjölkrobotar att funka, berättar Roland.

– Korna vrålade, de var arga, alla var upprörda, människor som kor, tills det ordnade sig och så här lugnt som det är nu ska det vara i en robotladugård när allt fungerar, menar han.

– För mina vänner här (Roland tittar ut över djuren) älskar rutiner och alla har sin individuella rytm när dom äter, vilar, idisslar och mjölkar. Om den rytmen störs blir det kaos och dom tappar i produktion. Så i de bästa av världar är allting likadant varje dag, förklarar han.

Även om Roland kommer från en lantbrukarfamilj så har han har aldrig haft planer på att bli bonde utan att det blev så skyller han på sin fru Agneta, som också är med och driver gården, precis som deras två söner Mattias och Marcus.

– Jag har en teknisk utbildning och har varit intresserad av sånt och jobbade bland annat med Gäsene Mejeri som reparatör och körde service på kyltankar. Men Agneta ville något annat så 1986 bestämde vi oss för att ta över efter farsan och då startade mjölkproduktionen för mig, säger Roland.

Redan 1992 byggde han gårdens första kalla lösdrift. Det var tidigt och många ruskade på huvudet och undrade vad han höll på med.

– Jag hade sett lösdrifter i Danmark och tyckte det var fantastiskt att djuren kunde gå lösa. Jag har alltid haft och har en strävan att få välmående, friska kor och vi fick väldigt bra djurhälsa tack vare det luftiga systemet. Mår kossorna bra producerar dom också bra mjölk, påpekar Roland. Ett säkert bevis på detta är att 2017 fick han och Agneta den ärofyllda LRF:s guldmedalj som Kungen delar ut till dom som har levererat prickfri mjölk av mycket hög kvalitet i minst 23 år. Telefonen ringer med en klassisk vilda västernsnutt. Självklar ringsignal visar det sig då musik och särskilt countrymusik har följt Roland genom livet. Häromåret blev drömresan till Nashville och Great Smoky Mountains verklighet.

– Vi tycker om att resa och har varit ute en hel del i världen de senaste åren. Vi reser aldrig ”all inclusive” utan när vi kommer till ett land vill vi lära känna människorna, deras kultur, musik, mat och traditioner. Vi vandrar mycket och ibland cyklar vi, berättar han.

Impulsiv är ett ord som passar in på Roland, precis som entreprenör och visionär.

– Jag ser möjligheter, har alltid gjort det och har ofta känslan om hur det ska bli när det är klart. Jag behöver inte göra som alla andra och lägger ingen energi på saker jag inte kan påverka. Jag har heller aldrig ångrat något som jag valt själv, visst finns det stunder man kunde haft ett enklare liv och det har varit många tuffa motgångar innan man kommer dithän. Men tro på det du gör och gör det, säger han med övertygelse.

– Sen är jag väldigt envis säger min fru och mina barn, jag har aldrig fel (han ler lite ironiskt) och jag kunde nog vara latare då jag sätter igång väldigt mycket och hinner knappt färdigt med en sak innan jag börjar med nästa.

Tre ord som han beskriver sig själv med är balanserad (även när det är motigt) social och nyfiken. Genom det sistnämnda började Roland med vallhundar 1993 och idag finns det flera som han har mycket nytta av på gården. Gamla bilar är ett annat stort intresse.

– Jag har en bil som jag haft i 42 år, lika länge som jag varit gift med min fru. Inte många som har samma fru och samma bil kvar, skrattar han. Roland berättar också att han trots mycket arbete även kan koppla av. Han och Agneta tar gärna den lilla cabben och kör en sväng.

– Det är en frihetskänsla, man känner dofter, hör fågelsång. Men även att sitta i ekan på sjön och se dagen lägga sig är njutbart, säger han innan just den här dagen nu fortsätter på gården, förhoppningsvis som den började, lugnt och fint …

Laban stirrar stint genom köksfönstret. Han sitter ute i det råa medan vi slår oss ner på den bekväma kökssoffan i värmen. Bryggaren gurglar i bakgrunden och innan Katarina serverar kaffet har den vackra röda katten lyckats övertyga henne om att han ska minsann in han också.

Idag har vi landat på Stommen för ett litet snack med Katarina som ägt gården sedan oktober 2015 och drivit den helt själv sedan 2020 när hon köpte ut sin dåvarande man.

– Jag har inte haft en sovmorgon på tre år, skrattar hon och berättar att det går bra att ha gården själv men att det kan vara ganska slitit emellanåt och ibland undrar hon vad hon håller på med. Men passionen för livsstilen tar alltid över och har så gjort sedan hon var liten och tillbringade alla helger på sin mormor och morfars gård i Norra Unnaryd i Småland. Det var också på den gården det hela började.   

– Jag var 23 år och mamma var inte jätteglad över att vi skulle börja med mjölkgård men jag har alltid känt att det varit min grej så jag och mitt ex tog över gården 1997 efter en morbror när han tröttnade och vi hade mjölkkor där fram till 2006, när gården började bli trångbodd och barnen började komma, då blev det ett nytt arrende i Mullsjö, minns Katarina.

Den här gården växte de också ur då ägarna inte var intresserade av att utöka eller sälja, så då köptes Stommen som de själva byggde om från uppbundet till lösdrift innan verksamheten kördes igång i oktober 2016. Idag finns det 80 mjölkkor på gården och ett 90-tal ungdjur. På fredagar har hon lite hjälp av en kompis som kommer för att blanda foder för den dagen, fodra och fixa med smågrejor. Även lite förberedelser inför helgen kan ibland hinnas med.  

– Jag mjölkar själv två gånger om dagen och när det är säsong kör Mårten, min äldste son, gräs åt mig, för sedan jag tog över gården finns det ingen tid till det, berättar Katarina som annars är insatt i hela ”processen” och kan ordna med det mesta som kan uppstå.

– Man får vara lite som MacGyver och lösa det mer eller mindre själv, skrattar hon.

Skräcken för sprutor har hon också fått ta tag i sedan hon började själv. Och att inseminera.   

Viktiga kunskaper då planen är att fortsätta med samma antal kor som det är nu.

– Jag har inga tankar på att utöka mer för det är fullt upp med de djuren jag har. Egentligen kanske lite för många men att ha färre funkar inte rent ekonomiskt, förklarar Katarina som innan hon började heltid med mjölkproduktion säsongsarbetade med att lägga asfalt parallellt med gårdsjobbet.

– Jag började som flaggvakt men de sista åren var jag ren vältförare, berättar hon.

Och det där med asfalt har också blivit en liten yrkesskada.

– När det är nyasfalterat kan jag ibland reagera, fan vilken skarv, hur tänkte dom här? Men det är inte bara asfaltsskarvar som kan väcka ”nördigheten” utan även taskiga staket.

– Det hakar jag upp mig på. Min morfar lärde mig att stängsla och det är jag glad för, för det är bedrövligt hur det kan se ut. Jag brukar ta kort och säga att jag ska göra en stängselbok nån dag och skriva om alla (dåliga) varianter på hur man kan göra ett staket, ler hon.

När det är dags att koppla av på kvällen blir det ofta med en film eller serier. Smaken är bred så länge som det inte är science fiction då förstås. I öronen rullar det ljudböcker.

– Man går ju med hörlurar från morgon till kväll så det blir några ljudböcker i veckan.

Favorithjälpmedlet är minilastaren och vagnen som mixar fodret. En styrka är att kunna organisera och en svaghet att som vanemänniska inte kunna släppa kontrollen till andra. När det gäller drömmar så har de ändrats med tiden.

– Förr tänkte man att åh vad skönt att åka utomlands en vecka, sedan blev det till att semestra i Sverige till att nu vara en spahelg, eller snarare ett spadygn i Falköping 2,5 mil bort, som jag inte heller varit på än, skrattar Katarina, som slitet till trots ändå är precis där hon vill vara.